Röda roser, riktigt vackert!

Min yngsta dotter försvann i tisdags och blev efterlyst som vanligt.
Socialen är inkopplad men gör inte så mycket.
Bup har jag varit i kontakt med och dom gör inte heller så mycket.
Men framför allt så känner jag att stödet från myndigheterna har varit noll mer eller mindre.
Känner att jag inte får så mycket hjälp som jag skulle vilja ha.

Känner en stark oro för att någonting allvarligt ska hända henne.

Det är ju ändå min älskade dotter som jag älskar mer än någonting annat.

Vill inte att hon ska skada sig eller bli skadad när hon rymmer iväg som hon gör.

Jag vill givetvis att hon ska få den hjälp hon behöver men det verkar vara jätte svårt och framför allt en väldigt lång väg.

Jag förstår inte riktigt varför det ska vara så svårt när man har ett barn som rymmer hela tiden och har ett själv skade beetende.

Jag skriker verkligen på hjälp men upplever att jag inte får någon hjälp.

Fick för cirka 20 minuter sen reda på att min dotters pappa har hittat henne 40 mil uppåt landet.

I nu läget är det de ända jag vet faktiskt.

Och att han är på väg ner mot skåne igen med henne.

Alla frågor och funderingar får jag ta i morgon stället om hon nu tänker svara på någonting.